Meny
Menyval

HISTORIK

1960-talet: Förlagan

Som en manifestation mot avfolkning av vår region utropade Yngve Gamlin 1963 Republiken Jämtland. Därtill bildades befrielserörelsen och till den jämtarnas befrielsefest – Storsjöyran. Men Yran var inte bara en manifestation mot överheten utan hade även som syfte att sprida glädje och framtidstro, en uppkäftig näve uppåt blandad med lekfullhet och humor. Begreppet Republiken Jämtland spred sig snabbt och 1967 gjorde Yngve Gamlin ett officiellt statsbesök hos Tage Erlander på Harpsund. Under besöket stal Gamlin bottenpluggen ur harpsundsekan, vilket fick stor medial uppmärksamhet.

Storsjöyran har alltså anor ända tillbaka till 1960-talet även om dåtidens yra skiljer sig mycket från dagens. Men Republiken Jämtland är fortfarande är viktig del av Yran, så väl som festivalens vilja att sprida gemenskap, glädje och framtidshopp.

 

1980-talet: Trevandets decennium

Det sägs att nöden är uppfinningarnas moder och kanske sätter det ordspråket fingret på hur det gick till när den moderna Storsjöyran uppstod. I alla fall om man med ”nöd” syftar på den desperata längtan efter nöjen hos ett riktigt uttråkat kompisgäng. Det var nämligen så det var: i början av 80-talet samlades sju vänner i en industrilokal i Odenskog för att hitta på något kul tillsammans – vad som helst! – och idén om att återuppliva Yran i modern tappning väcktes. Då som nu fick alla som hade en god idé vara med och bidra till festivalen, men viktigt var att hålla en god balans mellan antalet Ope:iter och IFK:are i arrangörsgruppen.

Nu, drygt 40 år senare, finns mängder av musikfestivaler i Skandinavien. Men när den moderna Yran tog form fick inspirationen hämtas från USA och England, fenomenet var då helt nytt i Sverige. Storsjöyran under 1980-talet handlade därför till stor del om att hitta just formen och från början blev Yran en blandning av festival och karneval. Därför kunde Yranbesökarna under de första åren mitt bland pop- och new waveband stöta på fakirer, svärdslukare, magdansöser och bensinfatsorkestrar.

Storsjöyran var den första festivalen i Sverige med scener och restauranger uppbyggda i centrum av en stad. Till en början var Yran bara tänkt att hållas två somrar. Efter de två första, 1983 och 1984, tog vi paus ett år för att sedan fortsätta i två år och göra uppehåll i ytterligare ett. Så famlade vi fram ända till 1992.
Den moderna Yran var något helt nytt, men ett lån från 60-talets Yror blev i varje fall succé – Republiken Jämtland återuppstod och fick nu dessutom en egen flagga.

 

Ett par minnen från 80-talet…

Vi lärde oss att bygga en musikfestival via ett och annat misstag. 1986 råkade vi till exempel bygga Stortorgsscenen upp och ner, vad som var tänkt att vara tak blev golv och tvärtom. Det var heller ingen bra idé att använda en gammal hockeysarg från Fyrvalla till scenstaket Yran 1984. Och det var absolut ingen bra idé att använda snödrevskydd från fjällen som avspärrningar. De blev i själva verket klätterställningar för plankare.

1984 var förresten också året då Björn Afzelius hade mage att kalla oss för ”jävla Kalle Anka-festival” bara för att vi råkat glömma en sådan liten detalj som scenljus. Nu, 37 år senare, kan vi motvilligt medge att han kan ha haft en liten poäng: med åren har vi lärt oss att det faktiskt ÄR bra om publiken kan se artisen.

 

1990-talet: Det stora festivaldecenniet

Om musikfestivaler var en ovanlig företeelse när Yran återuppstod på 80-talet rådde under 1990-talet motsatt situation: i så gott som varje skogsbryn och gatukorsning arrangerades nu festivaler. Antingen var det musikfestivaler med camping som i Hultsfred eller stadsfester med ankrace som Vattenfestivalen i Stockholm. Yran satte myror i huvudet på journalister i rikstidningarna eftersom vi var en musikfestival men på asfalt. Med andra ord bara nästan en riktig festival – på den här tiden var uppfattningen att på riktigt riktiga festivaler campar man.

Efter det trevande åren mellan 1983 och 1992 beslutar vi att göra Yran till en årlig festival och därmed storsatsa – inte minst när det gäller presidenttalsentréer! President Ewert Ljusberg red 1997 in på en elefant och flög 1999 över publikhavet i en zeppelinare. 1993 sände MTV live från Storsjöyran och samma år föddes Krogstråket. Fast på den här tiden var det betydligt mindre än vi nu blivit vana vid, hela stråket bestod av tre pyttesmå restaurangtält som bara hade öppet i några få dagar. En jättesatsning, tyckte vi då.

 

Ett par minnen från 90-talet…

Motörheads konsert 1999 går till historien som festivalens mest högljudda, på vissa av oss ringer det fortfarande i öronen. Och den där elefanten var förresten en av Yrans mest diviga artister någonsin, bland annat fick vi tydliga instruktioner om att inte ha ögonkontakt eller tilltala den med förnamn.

När BB King skulle spela på Yran 1997 hade han råkat glömma sin blå, glittriga kavaj på Arlanda och eftersom vi på omvägar hade hört att han vägrar uppträda utan den lät vi en taxi köra den hela vägen upp i till Östersund. Stressade och nervösa satt vi sedan och väntade och när kavajtaxin till slut rullade in i stan drog vi en kollektiv suck av lättnad. Synd bara att blueslegenden inte ens använde kavajen på scen: ”Den är onödig en så här varm och skön kväll”.

 

2000-talet: Festivaldödens årtionde

Efter ett trevande 80-tal då musikfestivaler var en ny företeelse och ett 90-tal där det istället kryllade av dem så upplevde festival-Sverige under 00-talet ett bakslag. Decenniet började som det glada 90-talet, men så småningom blev klimatet kärvare. Insatserna för arrangörerna blev större och konkurrensen ökade i takt med att det blev lättare för besökarna att med billiga flygbiljetter istället ta sig var som helst i Europa och se sina favoritartister. Under 00-talet flyttade festivaler in i städerna – nu var uppfattningen att på riktigt riktiga festivaler campar man inte längre.

Kraven ökade på festivalerna att bjuda på stora namn, varför många tar ekonomiska risker och kraschar. På fem år försvinner mer än hälften av Yrans kollegor. Själva går vi också på smällar under några år. Ett år tvingades vi efter en katastrofal festivalfredag göra en kontrollbalansräkning för att se om vi kan överleva. Därefter kommer en fantastisk lördag, allt vänder uppåt och solen skiner. 00-talet i ett ögonblick.

 

Ett par minnen från 00-talet…

När amerikanska Kings of Leon gästade Yran var det kolossalt varmt i deras loge. De bad därför om ”a fan”, det vill säga en fläkt. ”Det fixar vi!”, sa vi. En kvart senare knackade det på logedörren och en entusiastisk kille presenterade sig för bandet med orden ”Hello, I’m your biggest fan in the republic of Jämtland”. Vi är jättebra på att uppfylla önskemål men inte fullt lika bra på engelska synonymer.

Några år senare spelade Lady Gaga på Yran. Som den musikälskare hon är intresserade hon sig stort för det övriga artistprogrammet, men en programpunkt fick henne att haja till. Vad var det egentligen för tal som skulle hållas innan hennes spelning? Vi berättade om republiken Jämtland och om traditionen med talet och från scenen utbrast sedan en exalterad Gaga ”I’m so thrilled the president is here tonight!”

 

2010-talet: De Stora Elefanternas årtionde

Under detta decennium kommer megafestivalerna, ägda av multinationella företag, och artister som tidigare bara spelat på de allra största arenorna dyker nu upp på festivaler. Vi inser att vi måste konkurrera på ett annat sätt – genom att vara oss själva. Eller som Aftonbladet sammanfattar efter 2013 års festival: ”Lite jämtländsk stolthet och Sveriges vackraste festivalplats. Men det som framför allt hållit Yran levande under 30 år är förstås modet att välja artister med hjärtat.”

 

Ett par minnen från 10-talet…

När Alice Cooper skulle spela på Yran 2013 måste vi ha läst kontraktet slarvigt för det var först veckan innan som vi upptäckte att det begärdes en boaorm till showen. Panik uppstod, så där som det gör när man missat omnämnandet av en boaorm i ett kontrakt. Tack och lov kunde den lokala boaormförmågan Diablo från Frösö Zoo ställa upp med kort varsel.

Ett par år senare spelade Sting på Yran, ett i vanliga fall välkänd ansikte men som denna sommar beklätts med ett stort yvigt skägg. Av denna anledning fotade ÖP’s utsände fotograf fel person och en helt okänd medresenär fick pryda artikeln ”Här landar Sting på Frösön”. Den riktiga Sting traskade obemärkt runt i stan och passade bland annat på att köpa strumpor på H&M.

 

2020-talet: Framtiden

Under de år Storsjöyran funnits har väldigt mycket hänt och mycket har ändrats, även om vi fortfarande håller en god balans mellan antalet Ope:iter och IFK:are i arrangörsgruppen. Över 1 500 artister har gästat oss, från Cornelis Vreeswijk till Zara Larsson, från Monica Zetterlund till Pussy Riot. Vi har sett Iggy Pop och Jarvis Cocker turistshoppa renfällar. Vi har låtit franska gycklarkollektiv hjula ner för Samuel Permans gata. Vi har fyllt hela Stortorget med en publik prydd 3D-glasögon under Kraftwerks spelning. Vi har hittat på helt vansinngia grejer till presidenttalet. Elefanter! Zeppelinare! En gigantisk messmörsburk! Och, inte minst, ett sex meter högt och 20 meter långt Storsjöodjur i kinesisk stil.

Men början på 20-talet bjöd på en helt ny erfarenhet: På grund av Covid-19-pandemin ställdes Yran 2020 in. En sak är dock säker – när smittan tyglats kommer Yran tillbaka och mer än någonsin vara det vi kallats för ända sedan 80-talet: ”Festivalen som inte liknar någon annan”.